Badgers Drift

2020-05-01

Första maj. Allt är sej likt. Inget är sej likt. Valborg igår, pissväder, det var ju sej likt, men inget annat. Förstamajvädret är också sej likt, sol men kallt.
Allt är som det alltid varit, inget är sej likt längre. För en gångs skull är uttrycket ”ofattbart” relevant.
Världsförlamning. Aldrig hänt förr. Utom möjligen under dom vidriga världskrigen under förra seklet. Men det var ju trots allt stor dramatik. Läste nåt om att det inte skrevs några böcker om den förra verkligt dödliga pandemin, Spanska sjukan, 100 år sen drygt, överskuggades liksomav The Great War. Virginia Woolfs Mrs Dalloway, kanske T S Eliots The Waste land. Finns stråk där, men som Woolf menade: en pandemi har ingen ”plot”.
Här där jag bor, som jag bor, märks ingen större skillnad. Stararna häckar, sädesärlorna är här, svalorna är här, rapphöns rusar in i rapsen. Skir grönska, det är som vanligt, våren är sej lik, men allt är annorlunda. Världsförlamningen smyger sej in även här. Tusen böcker tusen cd Netflix HBO radio tv, jag klagar inte, dagarna går. Men skallen är som en haltig skakig maskin som behöver omprogrammeras. Läser att det här kan pågå i två år. Man måste göra sej nya planer. Man måste försöka begripa läget. Tyvärr kan man inte det. Det ÄR, i sanning, ofattbart det hela.
En inställd turné är absolut inte också en turné. Det är bara tomt. Jag hade sett fram emot att få komma upp till huvudstaden, checka in på Sheraton, hänga på ryggsäcken, gå ut över åsen förbi Jakobs kyrka och sen ut på Strandvägskajen till Filmhuset och den fantastiska replokalen där. Träffa bandet, träffa några i crewet. Öppna dörren och höra två gitarrister stå och testa sina grunkor och ännu en gång få uppleva hur HÖGT det låter om en rockorkester. Ibland känner jag att det bästa med turnéer är repetitionerna. Alla garv, jokes, korkade roligheter, all kreativitet, allt utformande. Faktiskt roligare än själva gigen. Värst är resorna och hotellen.
Nu blir det inget av med nånting av det där.
Förhoppningsvis sommar 21, men hur allt det här kommer att påverka oss alla, ekonomin, jobb, allt, det vet vi inget om förrän om nåt år.
Man får jobba. Jag har jobbet hemma. Det har jag haft länge. Ingen större skillnad där alltså, men som sagt, det var bättre förr. Läser att även dom gamla grekerna tyckte att det var bättre förr. I alla tider har människan ansett och tyckt att det var bättre förr. Det tycker jag är rätt roligt, lite typiskt, men också mystiskt.
Jag läser gamla Rocky och får hostkrampskrattanfall. Den humorn är ingen Färskvara som förgås av tid. Jag läser Carina Burmans bio om Bellman, mkt bra.
Jag klipper gräset. Fyller på vatten i fågelbad, matar fåglar, går mina svettrundor i vackra Parken varje morgon.
Jag fick fönstren putsade igår. I tio sekundmeter från havet. Tappert.
Ut med bilen.
Det har regnat. Det regnet kom lägligt. Det har varit dammigt torrt.
Krock på vägen in till stan. Blåljus. Kustbevakningen tunga skepp långt därute. Havet. Som förr. Det kan man ändå säja. Vildkörsbärens vita krevader, slånbärens snödrivor. Lyssnade på Tom Waits. Radion är död. För mycket Corona. Scrollade runt bland kanalerna. Dagens populärmusik ger inte mycken tröst eller sjuss. Så blekt och trist. Det luktar pengar lång väg. P2 möjligen.
Folk på Coop mkt duktiga, håller avstånd. Såg en häst med ryttare gallopera i ett jättelikt rapsfält. Bygderna är så maxat vårpreganta nu. Bara oktobers färgkaskader slår det här i skönhet.
Inrikespolitiken påminner om käbblandet efter tsunamin. Det är falskt som vatten. Man ser rätt igenom. Nyliberaler som privatiserat och sålt ut hela skiten vill nu ha STAT som dom hatar och så vill dom ha mer resurser till vård och omsorg. Privata aktörer håller nog fan igen på personal och materiel, det är vinst som räknas. Att från nyliberalt håll skenhela en helsida i DN som Kristersson och Svantesson gjorde häromdan är ingenting annat än trumpism.
Politiskt poängplockeri och gulaschbaroneri i dessa tider är fan inte vackert.
Men man får hålla sej lite lugn. Eller?
Man vill resa. Man får inte resa. Man får inte mycket. Ska det bli stopp på inrikesresor också då blir det tufft.
Jag saknar att få gå hem längs den där Strandvägskajen med huvudvärk men full av idéer och jag saknar studenternas lastbilar, jag saknar deras vilda sprutande av öl och deras korkade banderoller och deras jobbiga boom boom blasters. Jag saknar det folkgytter jag nästan bara får vara med om årligen under dom där repetitionerna. Jag saknar inte en ensam oerhört seg midsommarafton på hotellrum
Next year next year.
Tills dess arbete och leva så gott och rätt som möjligt.
V3 i butiker, om såna håller öppet, 12 maj.
Galleriet har öppnat. Äntligen.
Vi sysslar lite med undersökningar av liveinspelningar.
Det går framåt. Allt står still.
Som i den där låten av Tom Waits:
Today is grey skies
Tomorrow are tears
You have to wait til yesterday is here.

Ulf Lundell